LISABELLA

Gårdagskvällen spenderade jag på en pizzeria i mitt område tillsammans med Emma och Li. Vi slog oss ner vid ett bord och hamnade således bredvid människor som vi nog i efterhand hade föredragit att inte hamna bredvid. Emma hade mer tur än jag, hennes grannar var inget vi märkte något av. Mina däremot, två gamla män som beställde in vin efter vin och maträtt efter maträtt, var något av den värre sorten. Säkert snälla, men inget för mig. Mannen bredvid mig kom ursprungligen från Argentina, hade en inte alltför bra andedräkt och pratade om att han hade besökt Karolinska i Stockholm under sin läkarutbildning. Under tiden var mannen mitt emot upptagen med att lära Emma ännu mera franska... okej? Argentinaren bjöd mig på ett fint italienskt rödvin, berättade glatt att i Japan säger man minsann blablabla när man skålar och visste du det? Sedan sa han skål, höjde glaset mot mitt och frågade om det smakade bra. Jag drack aldrig upp vinet, istället låtsades jag att min mobil ringde, svarade, pratade med mig själv, vände mig mot Emma och Li och försökte glömma att männen på min vänstra sida satt där. Sedan besvärades vi inte mer av dem. Jag skulle rekommendera dem följande nästa gång: lite mindre vin, men framförallt lite mindre prat. Eller varför inte mycket mindre?

Nu vidare till den bra saken som åtminstone Emma och jag blev varse om igår: pizzerian innehöll tre franska manliga servitörer och alla framkallade de känslor som gjorde att vi fnissade, tittade och drömde som på den gamla goda tiden när livet fortfarande var ganska okomplicerat. Jag hoppades att jag på något vis skulle ha fått den ene servitörens nummer, men icke. Jag gick hem därifrån utan nummer, med mindre pengar i plånboken men med en riktigt lyckad kväll i bagaget! Samt riktigt bra helgplaner.