LISABELLA

Oui, je suis ici!

Och vilken dag!

Jag vet inte hur mycket jag orkar skriva just nu, men jag kan väl säga att det har gråtits och varit eländigt från min sida hela förmiddagen. Efter att jag checkat in min väska med fyra kilos övervikt på Skavsta kändes det lite bättre, och det var inte fullt så jobbigt att säga hejdå till mamma, pappa och Henrik som jag hade väntat mig. Kanske var det just därför att jag hade förväntat mig att det skulle vara så jobbigt som det inte blev det. Hursomhelst. Jag fick ett superfint armband av mes parents, samt ett brev som endast får öppnas vid svår ångest! Det är fortfarande oöppnat.

Familjen är snäll, men Louis är högljudd som alla barn i hans ålder. Pappan är faktiskt min favorit, troligtvis för att han pratar så att jag förstår. Dominique pratar väldigt snabbt och jag förstår inte hälften. Hon hämtade mig vid busstationen i deras 20 år gamla Peugeot med öppet tak. På bussen var jag dessutom social med en svensk äldre kvinna som önskade mig lycka till.

Franskan går bättre än förväntat. Jag vet inte vad det är, men jag bara pratar på. Ibland får jag ta hjälp av engelskan, men bara en kort stund. Och jag längtar hem. Fast inte alltför mycket. Men ändå lite för mycket. Jag tror ändå inte att jag behöver öppna krisbrevet ikväll.

Maten förbereds för fullt och jag är hungrig! Hemma hade jag ätit för flera timmar sedan. Antar att det bara är att börja vänja sig.