LISABELLA

7 december 2007

Den här hösten har varit den bästa tiden i mitt liv, men samtidigt en av de jobbigaste. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Men så är det. Det har hänt sjukt mycket saker, det har hänt så mycket som jag inte förstår. Eller förstår och förstår, det har påverkat mig något helt enormt. Främst så tänker jag på R. Så mycket som vi har varit med om under dessa burriga höstmånader är helt underbart. Han är min drog. Det han gör, säger och utstrålar har styrt hela min dag. Om det har blivit mycket prat, många kramar, mycket umgänge mellan oss så har jag svävat på moln resten av dagen och kvällen. Och har det i stället bara varit ett nickande hej så har dagen känts i princip onödig att fortsätta leva. Mitt liv har alltså genomgått djupa dalar, men samtidigt höga toppar. Det är konstigt att man tillåter en person att påverka en själv så mycket. Det skrämmer mig lite. Vad är det för speciellt med honom egentligen? Jag förstår inte riktigt. Jag vet ju inte ens om jag är kär i honom eller inte, eller om han bara är en mycket speciell vän. Det vet jag aldrig. När jag tror att jag vet så ändrar jag mig alltid dagen efter. Så jag vågar inte säga någonting. Dock är jag väldigt förundrad över att en person som kanske inte betyder så mycket på kärlekssättet har gjort mig så beroende av honom. Hur ska det då bli när jag verkligen träffar någon som jag kommer att älska; på riktigt? Jag kanske är besatt, jag vet inte. Jag skulle bra gärna vilja veta vad som är så speciellt med R. Hur kan han påverka mig och styra hela mitt liv med allt han gör?

Den här veckan har varit en riktigt mysig R-vecka. Nu blir det pirr i magen när jag tänker på det. Nervöst pirr, vill säga. I måndags fick jag en bamsekram av honom när vi var ensamma vid salladsbordet i matsalen. Det var den längsta kramen jag någonsin fått av honom. Eller fått och fått, det är ju inte en person som kramas, men han tog första steget. Det gör han alltid. Och mitt i hans varma underbara kram så sa han lågt i mitt öra att han har saknat mig. Jag dog. Jag smälte. Jag levde. Herregud, HAN HAR EFFEKT PÅ MIG!

Min blogg och jag firar ett år idag. Jag tycker nog allt att vi kommer ganska bra överens.


Min bild från Montmartre, Paris.

Jag tänkte tipsa om en blogg för alla oss Västervikare som vill ha lite koll på Palladiums uteliv. Ute i Viken heter bloggen, och den startades av X antal sista års-medieprogrammare som har som projektarbete att dokumentera nattlivet i stan. Lite roligt tycker jag, för det är massor av läckra bilder, bland annat den som finns i detta inlägg. Och om någon undrar så fastnade jag inte på bild under gårdagens vimmel. Nu ska jag krypa ner i sängen och lääääääsa. Puss ♥

... men nu är min header tillbaka på bloggen igen. Den försvann helt plötsligt för några månader sedan, och jag har varken haft ork eller lust att sätta mig och börja om med den. Bloggdesign är ju inte speciellt roligt. Men ikväll tog jag i alla fall tag i det, och nu är den på sin plats igen. Fint, tycker jag.



Bilderna kommer från 1) Modevisningen förra våren 2) Mammas och mitt pepparkaksbak 2007 3) Mitt andra besök i Paris, sommaren 2008 4) Fotodag med Anna i juni 2007 5) En mini-släktträff hos mormor i januari 2008 6) Fotodag med Anna i oktober 2007

En skön mix helt enkelt.

Hej lillsyrran! Jag vill veta vad du känner har varit det mest positiva med resan och tiden i Paris! Vad har varit den mest värdefulla erfarenheten? Vi hörs på fredag! Kramar!

Det met värdefulla har absolut varit att upptäcka det franska chokladbrödets olika smaker! Haha. Skämt å sido. Något som jag kanske uppskattar ännu lite mer är att jag känner mig mer vuxen efter den här upplevelsen. Jag fixade faktiskt att vara där trots att det ibland var jättejobbigt. Även om jag inte var ensam på vägen var det jag som kände allting, fattade beslut, reste osv. Jag känner mig starkare nu än innan. Och det är en bra styrka som jag försöker plocka fram när jag behöver den.

Jag undrar om du fick många nya vänner under den tid du varit i Paris? Tror du att du kommer hålla kontakten med någon av dem?

Jag träffade ganska mycket folk i Paris, men många var sådana man träffade en eller ett par gånger, ofta genom Svenska Kyrkans aupairträffar. Jag kom närmast två tjejer, Amanda och Emma, och dem hoppas jag att jag kommer hålla kontakten med. Alla vi tre kommer ju från Småland, och det är en klar fördel! :) Men attityden i Paris är mer avslappnad än här hemma, och det leder till att man är mer öppen och social. Man är inte nervös för att träffa nya människor, vilket gör att det är lätt att göra sig nya vänner i en sådan situation.

Det har varit kul att läsa din blogg...och vilka fina bilder.
Kram

Vad kul att du och din karl har hängt med på bloggen! Tack så mycket för alla kommentarer. :)

Vad har varit det bästa respektive det sämsta med din Paris-vistelse? Kram från M.

Det bästa har jag redan varit inne på i mitt första svar. Men såklart, det har ju varit ett privilegium att faktiskt ha bott i Paris och kunna välja och vraka bland hela sortimentet där! Det sämsta med resan är enkelt. Det var att bo hemma hos en familj sådär tätt inpå varandra. Det gick mig på nerverna tillsist. Men jag ser ändå mest fördelar med den här resan. Absolut.

Hejsan Lisa! Bra att du mår bättre nu,förstår att du längtar hem.Har det varit som du tänkt dig i Paris med barnen och matlagningen? Kram Gunilla

Nej, det var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade ju bunkrat upp med min hemkunskapsbok med massor av bra recept, men det enda receptet som kom till användning var när jag skulle göra bondomelett till mig och stora killen på onsdagskvällarna. Annars lagade jag ju samma mat vecka in och vecka ut: kött + ris eller kött + broccoli eller fisk + ris eller fisk + broccoli. När det gäller barnen hade jag dålig koll innan på hur liten eller stor man är när man ett 2,5 år gammal. Det fick jag verkligen lära mig. Paris var dock minst lika fantastiskt som innan, så staden var i alla fall som jag hade väntat mig! :)

hey lisa!
how are you?
i keep reading your blog, but only in the holiday.
did you get some friends in paris? will you keep in touch with them?
what is the most valuable experience in the travel?
i loooooove the picture in your blog. did you keep all of them in your own PC? if it is possible i'd like to have some large scale photo with your face in it on my PC!

Hi Bingling! I'm fine, thanks, what about you? It's nice to hear that you keep reading my blog. :) Yes, i made a couple of friends down in Paris, and I really hope that we will stay in touch with eachother. Thank you, yes, I have all the pictures saved on my computer, but I don't think it's a good idea to send them to you. But hey, you can always check out my blog! :)