LISABELLA

Det är låttiteln på en av Janis Joplins låtar. En av de bättre av henne tycker jag. Och visst handlar livet väldigt ofta om att just försöka ännu lite mera. När man inte vill kliva upp på morgnarna för att åka till jobbet, ja, då får man försöka ändå.
När man inte vill ut och gå för att man är för trött, men vet att man måste få lite frisk luft, då får man försöka.
När man har ett jobb som aupair i Paris men längtar härifrån, då handlar det också om att försöka lite till.

Jag har skrivit ganska mycket om känslor i bloggen. Det är för att känslorna tar upp mest plats hos mig. Tankar och känslor är mig i ett nötskal. Jag avskyr det. Jag avskyr att jag ännu inte är stark nog att bestämma över dessa två ingredienser, utan låter de helt och fullt kontrollera mig och mitt sinne. Jag tycker att jag försöker, men gör jag det egentligen? Jag har god lust att åka hem om en månad. Eller om tre veckor. Men inte om en vecka. Inte heller om två.

Under hela min vistelse här har det nog inte gått en enda dag då jag inte har haft tankar och funderingar på när jag ska åka hem. Förslagen har varit alltifrån imorgon, efter en vecka, efter tre veckor, efter två månader, slutet av november, mitten av december till precis innan jul. Just nu lutar det åt mitten av november. Men jag ska försöka att inte tänka. Gud, vad det här är svårt.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Jag vet inte om ni som läser förstår något av det jag skriver, men jag var tvungen att lätta mitt hjärta lite grann. Och om jag bestämmer mig, när jag glider fram på gatorna i Paris, för att åka hem i mitten av november eller i mitten av december, berättar jag det för er. Lova att inte bli upprörda. Det är mitt liv och mitt beslut. Till dess ska jag försöka skriva gladare inlägg om vardagen, och därmed dra ner på känsloinläggen. Tack för att ni har läst igenom det här.