LISABELLA

Mina föräldrar bokade flygbiljetter till Paris igår kväll. Tidigt kan tyckas, men Ryanair hade sommarrea, så det var lika bra att passa på. Den 27:e oktober kommer de ner för att hälsa på mig!

Och förresten. Ryanair har fortfarande viss rea under perioden 1 september-30 november, så om ni är ressugna kan ni ju kika in där och leta reda på en billig tripp någonstans. :)

Jag har inte lagt upp några av bilderna jag har fått från min värdfamilj ännu, så jag tänkte att jag skulle göra det nu. Dominique (mamman) har skickat bilder på henne och Ludovic (pappan), barnen och mitt rum. Et voìla !


Louis och Melchior.


Melchior.


Min stora säng.


Mitt rum.


Ludovic, Dominique och Melchior (tror jag).


Melchior.


Ludovic och Louis.


Dominique och Melchior.

Jag hittade nyss två aupair-bloggar som jag har lagt till bland mina favoritbloggar. Så just nu känner jag mig jätteglad och laddad inför Paris!

Jag har hört från flera håll att det ska vara så bra att skriva listor när man är osäker eller fundersam, men jag har aldrig provat på det själv. Igårkväll fick jag dock lite ångest inför Paris, så för att övertyga mig själv om att det är helrätt skrev jag en lista idag. Såhär ser den ut:

 Jag kommer att få lära mig att prata ett nytt språk flytande, vilket för mig är detsamma som lycka!
 Jag kommer lära känna mycket nytt folk, och säkerligen få flera nya vänner från världens alla hörn. Det blir därför också en möjlighet för mig att träna engelska, samt kanske lära mig lite grunder i ett annat språk.
 Jag får lära mig att klara mig på egen hand. Jag är supermammig och superpappig, så det här kommer vara så nyttigt för mig!
 Jag lär mig att lita på mig själv. Det hänger ihop med punkten innan. Att veta att man faktiskt klarar sig på egen hand är jättebra och viktigt inför framtiden.
 Jag får uppleva en ny kultur och lära mig att det finns andra sätt att leva än vad vi gör här hemma i Sverige. Det här kommer att leda till ökad förståelse för andra kulturer och seder.
 Jag är tvungen att laga mat fem dagar i veckan, både åt barnen och åt den pratglade pappan. Jag som inte känner mig alltför hemma i köket kommer att lära mig supermycket!
 Jag vet inte varför, men jag är en nervös person till sättet. Det har jag nog alltid varit. Det bra är dock att jag är envis och aldrig låter nervositeten ta överhanden. Så för att klara att bo i Paris ett år krävs det att jag hela tiden utsätter mig för svåra och jobbiga saker. I och med det kommer jag också att lära känna mig själv noga och därmed växa som individ.
 Det är en spännande upplevelse som jag kommer ha mycket glädje av i livet ! Dessutom ser jag fram emot att blogga nerifrån Europa istället för här hemifrån. :]

Jag har givetvis en liten minuslista också, men den är så kort:

- Jobbigt att vara ensam i ett nytt land med nya seder
- Jag kommer sakna vissa personer hemifrån
- Det kommer säkerligen vara svårt med språket i början
- Nervöst !

Vad väger över?
De positiva grejerna såklart !

Det är 30 dagar tills jag åker till Paris.
Igår var det exakt en månad.
Miiip!
Det känns toppen just nu,
och det är jag oerhört glad över.

Jag kommer också att blogga för VT när jag är där!
Det ska bli roligt.
Den här bloggen kommer dock vara min riktiga,
den andra får man väl anpassa lite.
Jag ska maila till VT:s chefredaktör nu så ska hon boka in ett möte.
Spännande!

Jag tror att jag ska gå med i Svenska kyrkan i Paris i höst. De har speciella aupair-träffar och verkar ha många roliga aktiviteter på gång. Det kan kännas som en trygghet också att kunna gå dit och känna gemenskap, ro och få prata svenska. Dessutom ligger den inte alls långt ifrån där jag kommer att bo (om allt går som det ska). Perfekt!

Jag pendlar hela tiden mellan "ångest" och glädje inför den stundande tiden i Paris. Det växlar typ varje minut. Jobbigt. Igår pratade jag med Dominiques förra au-pair Debby och hon var ärlig och berättade om både nackdelarna och födelarna. Hon sa dock att familjen är en riktigt bra familj, även om pojkarna är bortskämda, och att de bor i ett chict område. Hon rekommenderar de verkligen.

Men ändå, jag är nervös. Det är väl inte så konstigt heller, det är en stor grej att göra. Nu ligger jag på sängen och läser Amelia och så ser jag alla bra kvinnor som jobbar med tidningen. Jag undrar vad de har gjort tidigare. Har de varit oroliga och fundersamma förut, trots att de ser hur säkra ut som helst idag? Troligen. Jag vill bli en sån kvinna. Glad, stolt och snygg, med ett välfyllt liv i bagaget.

När jag hade pratat med Dominique igår och börjat kolla efter billiga flyg hos Ryanair fick jag ett mail från aupair-world om en ny familj som var intresserad av mig. Jag gick in på deras profil och läste igenom. De skickade dessutom ett långt mail på franska till mig, och åhh vad de låter som en bra familj! Det blev lite jobbigt då, just för att det ibland är bättre att inte ha några alternativ att välja mellan. Då slipper man fundera på om det blir rätt eller inte, eller om det hade blivit bättre om man hade gjort på något annat sätt. Dessutom behöver man inte fundera på vad man går miste om när man gör sitt val av familj.

Jag mailade i alla fall tillbaka till den här nya familjen med en mängd frågor, men jag har inte fått något svar ännu. Om de inte har svarat innan åtta ikväll tänker jag maila min andra familj och föreslå datum då jag kan ta mig till Paris för att träffa dem. Men, som sagt, my world is spinning. Tur att Pernilla Anderssons musik håller mig kvar på jorden i alla fall.

Jag är helt urladdad just nu. Hela dagen har jag gått och varit otroligt nervös, spänd och såklart förväntansfull inför samtalet med Dominique. Hon hade meddelat mig via mail att hon skulle ringa efter tre någon gång, så där satt jag på min säng och väntade. Jag hade laddat upp med frågor, papper och penna, vatten, kalender, mobil, handsfree och vanliga telefonen. Efter fyra fick jag ett sms från henne där det stod att hon hade blivit sen och undrade om det gick bra att hon ringde om tio minuter. Det var verkligen respektfullt av henne att höra av sig sådär! Så strax därefter ringde hon och vi pratade på knackig engelska, haha, men den värsta nervositeten lade sig ganska snart. Vi pratade i en timme om det mesta, och jag fick ett väldigt positivt intryck av henne. Hon lät gladare och yngre än jag hade väntat mig, och det märks verkligen att hon bryr sig om att det ska bli så bra som möjligt för alla. Vi bestämde att jag ska åka ner till Paris så fort som möjligt och stanna en natt hos dem för att se så att det kommer fungera. De står för halva resan, så det är jättebra.

Just nu är jag glad att jag har en blogg. Att bara få skriva av sig i ett inlägg som detta, fungerar som terapi för mig, och jag börjar redan få tillbaka mina känslor. Nu ska vi äta hemlagad pizza på balkongen och dricka lite vin. Det känns som att jag behöver det nu. Senare ska jag blogga om Visfestivalen igår!

Dominique (mamman i min eventuella värdfamilj) ringer mig imorgon runt tretiden. Jag blir nervös när jag tänker på det, men samtidigt känns det fantastiskt kul!

Trots att min kalender för tillfället ser rätt tom ut (bortsett från sommarjobbet) händer det så mycket att jag nästan går sönder just nu. Jag vet inte var jag ska börja berätta, för allting känns så stort för mig. Det som hände senast var att jag var hos min sjukgymnast för det som troligtvis var sista gången idag. Det känns rätt så tråkigt, för han och jag hade väldigt kul tillsammans, och om han inte hade gått på semester nästa vecka och fyra veckor framåt hade jag träffat honom om en vecka igen. Dumma semester. Hur som helst har han gett mig en del övningar som jag ska göra, både för min höft och mina axlar.

Angående au-pairgrejen nu då... Jag har fått 12 mail från familjer som har anmält att de är intresserade av mig, men jag har tackat nej till alla utom två än så länge. Den ena familjen har jag haft mailkontakt med, och båda parter är intresserade. Mamman (Dominique) vill ringa upp mig och prata, och om det känns bra efter det kan vi i princip säga att det är klart sedan. Hon har skrivit två långa mail, ett på franska och ett på engelska, så jag har koll på det mesta rörande familjen. Jag har också fått deras tidigare au-pairs mailadress, så jag ska ta och skicka iväg ett mail till henne och höra hur hon tycker att upplevelsen där nere har varit. Spännande! Idag var första gången som jag blev riktigt nervös, men det ska inte få stoppa mig!

Jag har fått en ny kamera nu, äntligen. Och så har jag fixat ett minneskort på 2 GB, så nu är jag igång. Trevligt.

Nu händer det grejer! Jag skickade iväg min ansökan till en familj som jag hittade på Platsbanken. Det var verkligen en lockande annons som jag svarade på, och nu sitter jag här och hoppas som sjutton på att de ska välja just mig, även om jag är realistisk nog och inser att det inte räcker med att söka till bara en familj. Så vad jag har gjort nu är att skaffa en egen profil på den här sidan. Där kan jag söka och ta kontakt med familjer, och familjer kan ta kontakt med mig. Det var också det som hände. Bara några få minuter efter att jag hade fyllt i uppgifterna på min sida fick jag ett mail från en familj. Tyvärr verkar den inte så intressant. Familjen med tre pojkar bor på landet, ca en timme från Paris. Det är ju inte riktigt vad jag har tänkt mig. Men jag ska fundera och svara dem imorgon, eftersom jag aldrig tänker speciellt bra under dygnets mörka timmar. Förövrigt har jag uppdaterat bloggen med en ny kategori; Au-pair i Frankrike. Tyckte att det var dags nu med tanke på att jag är på gång!