LISABELLA

Bild från Paulaz.

Jag sitter på min säng och funderar över det där med hur man har ändrats som person under åren. Innan jag flyttade hit bodde jag ju i Motala. Där umgicks jag med mina vänner som jag alltid hade umgåtts med. På mellanstadiet var det mycket strul, men saker och ting redde upp sig och blev till slut riktigt bra. Högstadiet blev en nystart. Då var jag ganska tystlåten; jag umgicks med mina vanliga vänner och gjorde inget större intryck på folk runt omkring. Senare (jag tror det var i 8:an) fick jag dock nog av att alltid göra som alla andra, så jag började bryta mig loss och tillät mig själv att vara som jag ville.

Tyvärr gällde ju inte det alla punkter. Jag funderar över varför det alltid finns vissa personer som man inte ska umgås med. Jag hade kanske framförallt en person i min klass som aldrig fick bli riktigt insläppt i vår umgängesgrupp (vi är ändå vänner idag). Vad var då anledningen? Jag vet faktiskt inte. Fanns det någon överhuvudtaget? Jag vet att det här är mycket vanligt, och just därför måste man försöka att tänka ett steg längre. Hur skulle man själv må i den utsattes position? Ingen människa har rätt att bli utfryst.

Man gör dumma saker. Inte bara när man är ung, utan genom hela livet, även om själva "dumheten" varierar. Det kommer man nog aldrig ifrån. Som alltid är det enkelt att vara efterklok, men man får försöka förstå redan från början. Och försöka att inte bry sig om vad andra tycker. Vi är så lättpåverkade idag av de vi har runt omkring. Den som bryr sig mest är faktiskt du själv.

Jämför med underbara Bridget Jones när hon kommer till kontoret i kortkort och genomskinlig blus. Jag undrar hur många som hade vågat göra det, och hur många som hade gjort det utan att bry sig om vad alla andra ska tycka. Heja Bridget!