LISABELLA

Jag älskar Sex and the City och film nummer 2 gjorde mig inte besviken! Det enda sorgliga med filmen var att det syntes så tydligt på tjejerna att de inte är lika unga längre. Framförallt Carrie. Och Samantha som är 52! Hon var dock mest fresh av de alla. Åhh, jag gillar't!






Mums på Samanthas kläder på bild 2 och 4 - ge mig lix!

Jag har alltid hållt på med musik på något sätt. Det började med barn- och ungdomskörer, många år av tvärflöjtsspelande och några terminer med pianospel. Jag kommer inte ihåg vad min pianolärare hette, men jag minns hennes mörka hår och när hon sa till mig att jag var tvungen att klippa naglarna, annars skulle det fortsätta låta klick, klick på tangenterna. Jag vet inte om det var då jag bestämde mig för att sluta spela. Inte på grund av att jag skulle få gå med korta naglar i fortsättningen, utan för att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag lade ganska snart efter det av med tvärflöjten också, och kören hade jag redan hoppat av.

När jag slutade med ridningen efter många intensiva år i stallet sysselsatte jag mig istället med att drömma om snygga pojkar, och hästplancherna byttes ut mot killar i Backstreet Boys och Westlife. Jodå, även jag har varit där. Been there, done that. Men frågan är vad jag fyllde mitt liv med efter musiken. Jag tänker tillbaka och försöker minnas, men jag kommer inte på något. Kanske för att ingenting kan ersätta musiken.

När vi flyttade hit hösten 2006 dök det som tur var upp ett band som fick mig på rätt väg igen. Den första låten jag hörde med dem inspirerade mig så mycket att jag tog upp både sånglektioner och gitarrspel, och jag och ett par kompisar var rejält sugna på att starta band. Tyvärr hade vi inte alls samma musiksmak, så de planerna föll ganska snart.

Min tvärflöjt ligger fortfarande nerpackad i en låda, och även om jag inte vill börja spela igen kan jag erkänna att jag har haft den uppe ett par gånger och blåst några toner. För musikens skull helt enkelt.

Jag har svårt att tänka mig mitt liv utan sång och gitarr idag. Det finns helt enkelt inget som kan ersätta det, och vem vill ha ett tomrum med sig? I år hade jag flera nyårslöften, och ett av dem var att råsatsa på min gitarr. Jag kan väl säga att det är det enda löftet jag inte har brutit.